Så här skriver Malin Emanuelsson i sin artikel ”Konst från flickrummet” efter en intervju med mig:

 

I Uppsalastudenten Lina Nääs konst ryms allt från broderier till digitala bearbetningar av foton. Ofta gestaltar hon flickor i gränslandet mellan att vara barn och bli kvinna. Det var när hon gick på konstlinjen på Wiks folkhögskola som hon på allvar fick självförtroende i sitt skapande.

Kaffekoppar, ett kakfat och ett par skissblock. De bildar ett litet stilleben på soffbordet framför Lina. Hon tvekar innan hon börjar prata, säger att det är ovant att tala om sin konst. Och konst, tycker hon, det är ett bråkigt begrepp.
– Jag har en bild av konst som inte riktigt stämmer överens med vad jag gör. Att det är något som ska avspegla samhället och att det ska finnas en massa tankar bakom. Ibland föredrar jag att kalla mig bildskapare eller bildkreatör, men det kanske är för att jag inte vill vara märkvärdig. Ofta får jag kommentaren att det jag gör har något sagolikt över sig, och då tänker jag att jag skulle vilja göra saker med mer spets, vara mer vågad och aggressiv.

 

Utgår från fotografier
Men även om provokation och konceptualitet inte är det första man skulle förknippa med Linas bilder är de långt ifrån ofarliga och traditionella. Hon fascineras av kontraster: att kombinera det digitala med det organiska, det måleriska med teckning och inte minst, det mjuka med det farliga. I målningen ”Krigare” som hänger på väggen över oss sitter en flicka i trosor och stickad kofta med benen i kors. Ansiktet och delar av överkroppen är gömd i skuggan under busken hon sitter vid. Man ser bara konturerna av ögonen som stirrar ut ur mörkret. Flickorna återkommer ständigt, ofta bär de på djur. Det finns något dubbelt över det; tryggheten och sedan fasthållandet.
I ett nytt projekt planerar Lina att teckna utifrån gamla foton som hon hittade när hon var hemma i Dalarna. Ofta gör hon så att hon utgår från foton, både egna och andras, när hon ska få ner den bild hon har i huvudet på papper. För det nya projektet bestämde hon sig för att plocka ut de bilder där kvinnor var fotograferade tillsammans.

 

Målandet känns viktigast
– Om man ser sådana foton utgår man ofta från att kvinnorna är systrar eller bekanta. Men just genom att göra bild på bild med detta motiv vill jag att något annat ska låta sig anas; helt enkelt göra en serie som fejkar lesbianism på 1800-talet. Att exempelvis utgå från en bild på två kvinnor i Sollerödräkt och sedan antyda en kärleksrelation.
Lina bor i Uppsala sedan länge, men har haft de flesta av sina utställningar i hemtrakterna i Dalarna. Nyligen vann hon en fototävling i Mora där man skulle inspireras av musik. Foto och digitala bearbetningar av foton är något som Lina har hållit på med sedan barnsben. När hon var tolv år scannade hon in sin första bild – av pojkbandet Hanson – och gjorde en bakgrund som tonade över mellan gult och orange. Måleri, som är det som känns viktigast just nu, började Lina med när hon gick på konstlinjen på Wiks folkhögskola för fem år sedan.
– Året på Wik betydde oerhört mycket. Jag fick självförtroende och lärde mig att gå ett steg längre, att ta bilderna dit jag förr inte trodde att det var möjligt. Om jag hade gått där idag hade jag kanske målat ännu mer; då var jag nyss utflugen och hade mycket med mig själv samtidigt.

 

En självförsörjande hobby
Men genom att titta i hennes galleri på hemsidan låter det sig anas att Lina konstant har varit enormt produktiv; hon jobbar snabbt och intensivt och när hon väl är igång har hon svårt att sluta. Den tekniska skickligheten går inte heller att ta miste på. Med några få streck kan hon fånga en ställning, det finns en rytm i de ettriga pennrörelserna över pappret, genom ljus och skuggor skulpterar hon fram människor. Det var på Wik och sedan på bildlärarutbildningen hon finslipade sina verktyg.
– Vi hade kroki en gång i veckan på Wik. Det var oumbärligt, jag tränade upp seendet enormt mycket. När jag läste till bildlärare övade vi oss på att teckna med höger hjärnhalva. Att inte titta så mycket på pappret, att se föremålet som det är utan att tänka exakt på vad det föreställer. Hitta mellanrumsvinklarna.
Väl ute på praktik förstod Lina att det inte var en bra idé att bli bildlärare om hon ville fortsätta med sitt eget skapande; all tid skulle gå åt pappersarbete och planering. I höstas började hon istället läsa till bibliotekarie och skapandet har blivit till en självförsörjande hobby vid sidan om. Då och då droppar det in beställningar på omslag till böcker och cd-skivor, senast till Uppsalabandet We are the Storm. På utställningar och genom hemsidan säljer hon också. Ibland kan en utställning knoppa av sig så att folk hör av sig flera år efteråt.

 

Fullt med bilder i huvudet
– Det kan vara svårt att göra sig av med en målning, lite som att ge bort ett barn. Jag brukar be att få titta på hur den hänger på sin nya plats. Men mycket av det jag säljer är digitala bearbetningar och de finns ju kvar.
Kvar finns också bilderna i Linas huvud. Och när hon blundar kan hon se nya. Det är så det börjar.

 

Malin Emanuelsson 4/3 2011

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!